Det svenska språket har alltid varit viktigt för mig eftersom det varit mitt starkaste språk sedan födseln. Det mesta i mitt liv är upplevt på svenska och troligtvis kommer svenskan att följa mig resten av livet. Att dessutom jobba på svenska och med att lära ut svenska gör mig kanske inte mindre finlandssvensk direkt. Idag när eleverna stämde in och verkligen lyfte taket under Svenska dagen-samlingen kunde man inte känna sig annat än stolt.
"Hur härligt sången klingar, på älskat modersmål! Han tröst i sorgen bringar, han skärper sinnets stål..."
Även om jag älskar böcker blir det mesta jag läser ändå läst på Internet, och man kan inte precis säga att allt som skrivs här är skrivet med en något som kan kallas värdig en svenska. Det värsta är när man läser lärares texter och föräldrars texter som innehåller "stora fel", t.ex. särskrivningar. Att bristerna automatiskt förs över till barnen som inte får en chans till ett korrekt och starkt språk. Är själv också medveten om att det är lättare att se andras stickor än den egna bjälken, men man kan bara börja med sig själv. Skrev för ett tag sen om det här med språkmedvetenhet. Läs gärna här. Det skulle inte skada om stålet i media skulle skärpas lite.
Svenskan är kanske inte världens vackraste språk. Det är kanske inte ett växande språk eller ett logiskt språk, men det är mitt språk och jag försöker ta del i att föra det vidare. För tillfället till mina elever men förhoppningsvis också till mina barn en vacker dag.
"Du sköna sång, vårt bästa arv. Från tidevarv till tidevarv. Ljud högt, ljud fritt från strand till strand i tusen sjöars land."
Bilden är lånad från Vauva, älä itke tänä yönä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar