Mitt midnattslopp

För ett år sedan stod jag i publiken och hejade på T som sprang sitt första Midnightrun. Den dagen lovade jag honom och någon kompis att jag om ett år skulle göra det jag med. Bloggläsarna vågade jag inte ännu då lova någonting. Igår blev det verklighet då jag tillsammans med typ 10000 andra neonklädda ställde mig på startbanan med 10000 m inför mig. I våras då jag anmälde mig var mitt största mål att helt enkelt hinna i mål på 90 minuter som är maxtiden. Av den orsaken anmälde jag mig då till grupp 7A vars måltid är 70-90 minuter. Senaste lördag hade jag dock för första gången i mitt liv sprungit 10 km och klarat det på den (för mig) respektabla tiden 75 minuter så målet var att få en bättre tid en det.

De snabbare grupperna startade först och vinnarna hade bara slutspurten kvar då vi i den sista gruppen äntligen kom iväg. I min grupp fanns allt från barn till pensionärer. Vissa talade i telefon halva vägen och andra startade iklädda jeans, så jag kände att förutsättningarna fanns att jag åtminstone inte  skulle komma i mål sist, vilket var en lättnad. Tyvärr var ju alla dessa udda typer också rejält i vägen när man sedan väl startat, så den första kilometern gick främst åt till att försöka ta sig förbi den massan. 

T hade varnat mig för den hemska Observatoriebacken, men den kändes oväntat lätt. Efter den sprang vi långa bitar i mörker, vilket åtminstone för min del gjorde att vägen kändes mycket länge. Vägen mellan Brunnsparken och Skatudden kändes för mig som den längsta, dels för att det var så långa rakor men också för att det kändes som att alla andra hade någon att prata med medan de sprang och jag kände mig ganska ensam helt enkelt. När man känner sig uttråkad märker man lättare hur det känns i kroppen och jag märkte plötsligt hur vaderna blev sjuka. Så småningom gick det ändå över. Under slutet av resan stötte jag på flera bekanta, både från egen löpgrupp som andras samt flera kolleger och elevers föräldrar som ställt upp som funktionärer.

När jag passerat 8 km-märket råkade jag få syn på en klocka som avslöjade att jag fortfarande hade goda chanser att klara mig på min önsketid, alltså under 75 minuter.

Längs vägen fanns en hel del musik- och showuppträdanden av olika slag men det absolut sötaste var nog den lilla flickan på ca 10 år som satt längs en i övrigt ganska tom gata och spelade dragspel. Hon spelade "Me ollaan sankareita kaikki", som gav mig och de andra utan hörlurar i öronen inspirationen att klara den sista kilometern. Då jag kom i mål kollad jag domkyrkans klocka och listade ut att jag sprungit på ca 68 minuter. Då jag sedan äntligen kommit ut från målområdet och fått energiförrådet påfyllt med diverse snacks och hittade T kunde han berätta att min sluttid var 1:07,56 vilket inte är någon toppentid sådär annars, men för mig var något som jag aldrig kunnat föreställa mig då för ett år sedan när jag beslöt mig för att våga utmana mig själv.

Sedan senaste år har T hunnit med ett halvmaraton också så man vet ju aldrig vad nästa steg är för mig heller. En sak är dock säkert och det är att jag siktar på att klara mig under timmen nästa år på Midnightrun 2015. Kom med, du också! Orkar jag så orkar du.

Jag har aldrig kunnat kalla mig själv för en löpare. Korta sträckor under 100 m har varit ok. Och förstås att springa på fotbollsplanen. Men nu kan jag stolt säga att jag också är löpare. Jag orkar och jag kan.

Nu utmanar jag dig! Ta reda på något passligt lopp 6 mån eller 1 år från nu och avge löftet att delta på din blogg eller FB-sida. Helsinki City Run (21 km) 16.5.2014 eller Midnight run (10 km) 29.8.2015 kanske? Då flera vet om det är det svårare att backa ur. Kanske du har någon kompis du kan dela det med? Lycka till!